ULLA TRENTER, MARIEFRED, AVLED 23/12. HON BLEV 83 ÅR OCH SÖRJS AV FYRA
DÖTTRAR MED FAMILJER, DESSUTOM AV MÅNGA VÄNNER OCH DECKARLÄSARE I
VÅRT LAND.

Det omvittnas att Ulla skolades i det skrivbordsmordiska hantverket av Stieg Trenter, som hon var gift med 1960-67, och att hon avslutade Rosenkavaljeren efter hans död. Sedan fortsatte hon av bara farten och skrev med metronomisk regelbundenhet tjugofem böcker, oftast med fotograf Harry Friberg som problemlösare.

Kanske är det oundvikligt att se titeln på hennes förstlingsverk, Kungens lilla piga, (1968) som en ironisk påminnelse om att hondessförinnan varit hjälpreda åt genrens mest uppskattade företrädare. Varpå hon själv, jämte Maria Lang, under många år fick status av deckardrottning. Men tiderna förändras. Nya kvinnliga författare slog igenom och andra slags brottsliga berättelser än Ullas charmiga mysrysligheter fick grepp om allt fler lystet tillskyndande läsare.

På senare tid ägnade hon sig främst åt att översätta italienaren Carofiglio och britten Tremayne till svenska, leda skrivarkurser och prestera crime fiction i kortformat, ett område hon behärskade till fulländning.

Vi träffades i nära femtio år – privat, i Svenska Deckarakademin, i Föreningen Kriminalförfattare i Stockholm, och – fast mest per mobil, sedan hennes hälsa börjat svikta – hos Novellmästarna där hon i våras upphöjdes till hedersmedlem.

Det var rent märkvärdigt vad den människan hann med! Utöver sin konstnärliga verksamhet tog kyrkliga, kommunala och centerpartistiska uppdrag hennes krafter i anspråk. Därtill kom, medan barnen ännu var små, ett tungt ansvar för hem och familj. Tidigt uppe, sen gick dagen uti ett enda fläng. Några bannor lär hon däremot sällan eller
aldrig ha fått ta emot, snarare mängder av välförtjänt beröm.

Mest minns vi Ulla, vår Ulla, för hennes hjälpsamhet och livsglädje. Kungens före detta piga hade, i alla väder, helt enkelt ett strålande humör.

Ulf Durling